The truth behind blue eyes

Jag älskar att vara mamma, min prins är det absolut bästa som hänt mig. Hur jobbigt det än kan vara i vissa stunder, så väger dom bra stunderna över så mycket mer. Det är ingen dans på rosor, det är ingen som sagt att det ska vara lätt och det är det inte. Men det spelar liksom ingen roll. Allt som betyder något är han och att han mår bra, att han får äta och sova. Det är skit jobbigt att vara trött och inte få sova ordentligt men vad gör det om 100 år? Jag ser på min son som ligger på mitt bröst och jag har aldrig sätt något vackrare, han är helt perfekt. Så välskapt och fin, jag ser både mig och Gustav i honom. Detta är något vi skapat tillsammans, det finaste på jorden. Vårt barn, jag är mamma. jag kan inte riktigt förstå det, kan inte riktigt ta in att det är min egen lilla bebis, att jag är mamma och kommer alltid att vara det. Ingenting annat känns lika viktigt länge, bara han mår bra så löser sig allt.

 

saknar dock mina vänner, att få umgås med folk. Så tråkigt att det är denna tiden nu, måste vara ända nackdelen med att föda i början på året att alla är snoriga och eftersom han är så känsligt när han är för tidigt född så vill vi inte utsätta han för några onödiga risker. Försöker hålla kontakten och höra av mig så mycket jag hinner och kan, men väldigt sällan man får ens svar tillbaka så ja dom är väll också upptagna. Lika tråkigt nu som innan, att jag inte kan umgås med dom. Då dom betyder väldigt mycket för mig och jag vill dela detta med dom. Så tråkigt att jag inte kan det, många av dom är som sagt snoriga .. Dumma årstid. Men snart kommer jag kunna umgås med både dom och mina mamma kompisar som jag väntar på ska föda nu ( som var beräknade samtigt som mig ) sen vi kom hem är det 2 av mina kompisar som varit här och två av gustavs, men hade 3 st som var på sjukhuset och hälskade på också. Känns som att folk typ inte vill "tränga" sig på men vad gör vi om dagarna ? Ammar, sover, byter och så om igen haha, så det är inte direkt något som stör. Ibland kan vissa dagar vara jobbigare än andra, och man är sjukt trött men då säger man det tänker jag. Jag hoppas inte mina vänner känner så, tycker jag varit ganska klar med att jag gärna umgås. 

 

Nu nu vakna en av prinsarna och det var inte den lilla ;)

Har försökt somna sen innan 12, det går inte och jag blir så trött varför kan jag inte bara få sova? Tog mina tabletter mot gravid illamående vid typ 11 tiden ( vissa andvänder dom som sömntabletter läste jag ) så det var för den saken skull inte något med illamåendet. Tog en natten innan och tror den funka faktiskt, Gustav fick också en för som jag skrev innan har både han och jag haft svårt att sova. Inatt somnade han vid 01 någon gång och sover än, skönt för han men mindre skönt för mig för vill inte väcka han när han väl somnat så taskigt kan man ju inte vara och låta honom lida också för att jag inte kan somna.

 

Så har legat och tänkt och tänkt på en massa saker när det plötsligt slog mig att bilderna vi tog i studion idag är fotade i fel format och kommer inte kunna användas. Jag blir så jävla trött på mig själv ibland, just för att jag vet att vissa av bilderna blev så himla bra. Sen att jag ska behöva fråga Patrik igen om han kan ta kort, tyvärr tycker nog inte han att det är speciellt kul och gör väll hellre annat. Men vill ju verkligen ha bilderna och vem ska jag annars fråga? :( hade inte känt såhär om jag kunde tagit bilderna helt själv, men känns som att det va redan så mycket idag med batterier som inte va laddade, tog mycket längre tid än han hade räknat med så ska jag be om detta igen? Hmmm, undra om jag kan Mä det ens, men så tråkigt i alla fall. Fick lite panik när jag kom på det skynsade upp så tyst jag kunde för att inte väckà Gustav och satte in minneskortet för att se om jag kanske ändå hade fel? Men nej, sån tur hade jag inte alla bilder är i ett format där det inte går att göra nått åt dom( har ju tänkt fixa en del med bilderna ) så skit piss tråkigt är detta !

 

Ligger just nu på soffan och arg för bilderna, trött men pigg vilket är himla irriterande, ledsen för jag vill men inte kan sova och att bebis nu är vaken och gör så jag ännu mindre kan somna.. Orkar inte !

Det som var jobbigt som jag skrev om igår är idag över. Skönt ! Hatar att må dåligt, vem gör inte det? Så tog tag i problemet ist för att skjuta upp det och "soppa det under mattan" och låssas som att allt är bra. Det blev jobbigt för en stund, det blev det. Men det var redan det och att fortsätta låssas som ingenting och aldrig säga ifrån blev för jobbigt. Jag behövde det, och nu mår jag bra.

Just nu är jag, tom.. Där av inget bloggande, har ingen ork eller lust alls.. När jag mår bättre igen kommer jag blogga som vanligt. bebis mår bra och rör sig för fullt, snart ses vi.

Tidigare har jag ju pratat en del om att jag tycker det är väldigt tråkigt att jag ser mina vänner så sällan och att det blivit så betydligt mycket mer nu sen jag blev gravid. Och jag skriver inte bara och ändå liksom inte försöker göra nått åt det, för jag har försökt flera gånger. Att säga saker som - nej för man kan ju inte göra NÅGOT när man är gravid. Och nämnt detta vid fler tal tillfällen att jag tycker det är så tråkigt och att det kunde vara kul att nån gång vara den som börjar smsa eller att man stendigt ska vara den som får höra av sig för att överhuvtaget ha nån kontakt.
Men när man sen träffar vänner och frågar lite om vad dom gjort och sådär under "tiden sen sist man sågs" eller om man vet att dom kanske varit ute eller så och får höra att det var många med och att några va nyktra. Då blir man lite ledsen och tänker, bjuder alla in sig själva när ni ska ses då eller för jag fick ju ingen frågan om det. Eller handlar verkligen allt om att jag är gravid och därför inte kan vara med och umgås längre? Om folk kan vara med och vara nykftra fast dom inte är gravid varför kan då inte jag få den frågan? Förstår inte rikrigt skillnaden mellan det, jag har en tjock mage som det bor en liten bebis i det är skillnaden.

Jag var inte den som drack alltid innan jag blev garvid heller, det var mer ovanligt att jag gjorde det kan man väl säga men då var det inget snack. Det kunde bli en del tjöt om att "kom igen, drick nu" ifrån vissa håll men aldrig att man uteslöts ifrån att bli tillfråga om man i alla fall ville vara med. För några helger sen var större delen av mitt kompis gäng ute och hade jätte kul vad det verkade som, pratade med några av dom på sms på dagen men man fick ändå inget - jaha ska du bara sitta hemma, men kom hit en sväng och tjöta om du vill. Jag kan räkna dom gånger jag fått något sånt överhuvetaget sen jag blev gravid på en hand, tycker det är lite ledsamt faktiskt. Just att jag VET att det är inget problem för andra att vara med även om dom är nyktra men jag får inte ens frågan om att vara med. Har ställt frågan till mig själv 100 tals gånger, tycker dom inte om mig mera? Vad gör jag för fel? Osv men när vi väl ses så känns det som att dom gör det, dom tycker om mig och verkar vilja umgås med mig. Varför kan dom aldrig då fråga om jag vill vara med? Varför ska jag alltid behöva vara den som smsar för att hålla kontakten? Är det så här det ska vara när man är ett gäng, att folk ska behöva känna så här? Har jag gjort så här mot någon av dom andra?

I mellan åt blir tankarna fruktansvärt jobbiga, för det slutar nästan alltid i att jag börjar gråta när jag tänker på det. Jag hatar att jag känner så här och att jag inte kan "släppa taget om det" för jag tycker inte att det är okej. Dom gångerna jag får träffa mina vänner är jätte roligt, men det är precis som att alla har bestämt sig för att det är JAG som inte vill vara med dom ändå, för hon är gravid vad ska hon här att göra. Lite så känns det som att dom kanske tänker, - vi ska ju ändå ut sen så inte så kul för dig. Eller - vi ska ju ändå dricka överhuvetaget så inte så kul för henne att vara här. Som att det är för min skull som dom inte frågar, men kan inte jag få bestämma själv om jag vill vara med eller inte, kan man någon gång få frågan om man vill vara med. Om man sitter ett gäng tillsammans så brukar det alltid komma upp vad gör han då eller hon då osv, om dom som alltså inte är med. Kan ingen då kanske tänka, ska vi fråga om hon vill komma förbi en stund och sen låta personen i fråga fatta beslutet ist för att fatta det åt personen som inte ens är där. Så tror jag nog att det kan vara, att dom tänker ibland eller inte tänker på det alls. Jag vet inte, vill inte tro att dom inte tänker det alls för det känns jätte hemskt att dom liksom inte bryr sig om dom som inte är med. Så vill nog ändå tro på det andra att dom tänker att dom inte vill fråga för att jag helt enkelt inte vill vara med dom som är så fulla, men varför skulle jag inte? Jag gjorde det innan jag blev gravid var med utan att dricka och kan göra det nu när jag är gravid.

Många tankar i huvudet idag, men det är en sån dag känner jag. Idag är en sån dag som jag vet att många ska ut på och jag kommer få se och höra hur kul dom hade och ingen kommer ens undra vad jag gjorde. För det är ingen som bryr sig egentligen, för då hade man väl fått ett sms med - hej vad ska du göra idag? eller nått. Men telefonen ligger lika tyst som alltid. Ibland kan det låta som jag får ett sms och jag blir glad och tänker, oj vem kan det vara? Upprymd av lycka och gjädje men blir lika besviken varje gång det bara är ifrån ett spel, så har sen en lång tid tillbaka haft på ljudlöst konstant. Hade egentligen lika bra kunnat stänga av mobilen helt, den enda som singer mig är mamma, pappa, syster och sambo. Det är dom jag ringer också, en del andra också men oftast får man inget svar. Men det är väl så det är helt enkelt, jag kan inte göra mer än att säga att det är fruktansvärt tråkigt. Och det vet dom om, jag har sagt det flera gånger exakt det jag skriver här, sen kanske inte jag har sagr det till alla men vet att några av dom har jag sagt det till när han/hon varit med andra och då tänker man att dom kanske tar upp det, men det är ju inte alls säkert heller. Men känns som jag tagit upp det med dom flesta att det är tråkigt detta och som sagt lagt in kommenterar som - nej jag får väl vara hemma och tråka som vanligt. För det är som sagt inte så att jag är med min sambo hela tiden, dom är medvetena om det också.

Jag är inte heller "sur" på någon av mina vänner, utan det jag tycker är att det är så HIMLA tråkigt att alltid man får vara den som hör av sig och att man nästan ALDRIG får frågan om man vill vara med när man vet att det är många som ska träffas av sina vänner.

 

Trotts allt så kunde jag inte vara lyckligare än jag är nu, du gör mig lycklig. Ibland kan du göra mig så fruktansvärt ledsen och arg men det känns lite som i pinks låt true love lite ur texten 

 

Som jag skrev innan så skulle det ske en förändring, en del kanske redan sätt vad det var men vissa inte så jag tänkte visa här också för den blev ganska stor och jag har fortfrande inte vant mig riktigt. Men blev jätte nöjd, kändes som jag behövde göra nått nytt nu här ser ni resultatet :)

 

När jag blev tillsammans med min sambo för lite mer än 4 år sen tog jag det lite med inställningen " jaja vi blir väl tillsammans då " och trodde väl inte riktigt på att det var nått som skulle hålla speciellt länge. Inte för att vara den som är den, men så var det. Jag trivdes jätte bra med att vara singel så kände lite fan ska det komma en kille nu och sabba allt? Men det var inte så utan mitt liv blev så mycket bättre, vi har alla våra upp  och ner i våra förhållanden absolut och det har vari långt ifrån lätt men ändå står vi här idag och jag kunde ärligt talat inte vara lyckligare för tror på orden jag har åvanför vår säng - kärlek övervinner allt. Och så är det nog, är det tillräckligt start så spelar några bråk ingen stötte roll. Det viktiga är att båda mår bra och just nu gör jag det, i livet. Vardagen är bra, jobbet, vänner, familj och framförallt graviditeten. Vilket underlättar extremt mycket, så skönt. 

 

men en sak är lite jobbig och det är att min sambo inte är här just nu, han åkte i torsdag då han skulle renovera en motor på en båt och nu ligger båten utanför Amsterdam och väntar på att få komma i land. Trodde inte det skulle vara så jobbigt att vara ifrån varan, nog får jag gjort en del saker men hatar att sova själv och inte ha nån att prata med, som frågar om dagen osv. Gud va ensamt allt blir, känns nästan som man är det ( singel alltså ) 

 

Skrev ju igår att jag äntligen skulle få träffa mina vänner ( vi är väldigt dåliga på att ses, allihopa så det händer inte speciellt ofta ) iaf och det var verkligen super mysigt kom nyss hem därifrån, hade det inte varit sån storm ute och att jag ska upp och jobba imorgon så hade jag kunnat stanna några timmar till för det är så kul och mysigt att ses och sitta och prata om massa minnen och sånt utan att folk ska behöva ha alkohol. Hade inte spelat mig någon större roll iof om folk drack eller inte, men detta var bara jätte mysigt och härligt ! Så säger man varje gång, detta får vi göra om haha så dröjer det så sjukt länge innan man gör det ändå. Men som sagt kul dom gånger det faktiskt blir, får leva på det länge. Så tack alla för ikväll så mysigt och härligt ! Älskar er min fina.

 

nu får jag se till att få mig lite sömn innan jag deckar sittandes, Gud va trött jag är brukar annars lägga mig i sängen runt 20 senast 21 haha så detta är sent för mig ;) 

Imorgon ska jag äntligen få umgås lite med mina vänner, hihi ! Ska bli så kul att träffa alla och umgås och bara mysa, vi ska hem till Oliwia och äta lite pepparkakor och bara umgås. Jag föreslog paketleken först, vet ni vad det är? Alla köper tex 3 paket för en summa av 100:- som man tar med sig, sen spelar man om paketen på tid som bara en person vet ( man sätter typ äggklocka ) så man inte vet exakt. Sen när klockan ringer är spelet slut och dom paketen man har då är dom man får. Man har två tärningar och får ta paket på 1a och 6a, man tar alltså av varan hela tiden. Haha jätte kul, men folk hade inte riktigt råd, så det fick bli umgås bara ist men det är inte så bara, kan man verkligen inte säga ! Jag är jätte glad för att vi ska ses och umgås imorgon, mina fina vänner <3

 

 

Jag hatar verkligen sånna här dagar som dessa, jag tänker för mycket. Är så sjukt uttråkad och rastlös och då finns det typ inget annat att göra än att tänka på massa skit. Som jag vet att jag egentligen inte borde lägga nån som helst enerig på, för det leder ingenstans ändå. Men ändå blir jag så fruktansvärt ledsen när man aldrig hör nått ifrån sina vänner, aldrig blir tillfråga om att göra nått tillsammans med nån. Sånna dagar som denna då man känner sig så jävla ensam bara. Ibland kan det vara bra att vara ensam det tycker jag absolut, men denna graviditeten har burit med sig så mycket som jag inte trodde. Ett väldigt långt glapp ifrån mig och mina vänner, har skrivit om det tidigare att plötlisgt kan man inte göra nått bara för man är gravid. När den ända skillnad egentligen är att man kan inte dricka, inte röka, inte äta speciella saker. Det är egentligen den ända skillnaden, men så ser dom det tydligen inte alls. Har pratat med några av mina vänner och då har detta kommit upp att vi är så himla dåliga på att höra av oss och göra saker tillsammans osv, men varje gång jag tar kontakt så är det ändå aldrig någon som kan, därför blir det lite tröttsamt att alltid behöva vara den som hör av sig till alla när man aldrig får något tillbaka. Vet inte hur många månders sen som man fick ett sms med "hej vad gör du, vill du göra nått" det är alltid jag som skickar dom smsen till folk. Vilket känns fruktansvärt tråkigt och det har jag tagit upp, men tror inte dom tar till sig det eller förstår riktigt.

Dagar som dessa som jag bara LÄNGTAR efter att min bebis ska komma, då livet kommer bli så annorlunda och fantastiskt. Att få bli mamma, känns helt sjukt. Så detta som är nu, kommer jag inte bry mig om sen för då kommer jag ha något annat att lägga ner energi och tid på. Men så tråkigt att det ska bli så här, jag tycker faktiskt det. Ibland känner jag att jag inte har någon alls och att jag får väll skaffa andra vänner. Men grejen med vänner är att dom växer inte på träd, dom gör inte det och dom vännerna jag har är sånna som alltid funnits där under en väldigt lång tid.

Som jag sagt innan vet jag att folk har ett eget liv, man hinner inte alltid ses det vet jag. Men man kan försöka göra tid iaf, man kan visa att man vill umgås men tyvärr inte kan. Brukar sysselsätta mig med saker när jag känner mig ensam, för att få tiden att gå. Men slutar oftast i att jag får panik och börjar gråta för jag blir så arg/ledsen och frustreard. Gravid hormoner kanske? Har aldrig varit sån innan, att jag blir upprörd över sånna saker men det känns mer nu jag vet inte.

Kanske är för det är sån stor skillnad mellan mig och min sambo, han har så många runt omkring sig och umgås han inte med folk, grejer han med bilar eller liknande, gör han inte det spelar han tv spel eller data spel eller kollar serie eller liknande. Han har väldigt lätt att hitta på saker, han tar bara bilen och åker hem till nån och så gör dom nått med flera andra oftast. Så är det inte riktigt i mitt "gäng" skulle inte bara kunna åka hem till någon så hej vad ska vi göra vi åker till den eller den, vi gör det eller det. Men jag önskar att det kunde vara så, att man kunde haft det så för det känns så härligt. Dom har en sån bra relation till varan, visst kunde jag vara med dom om jag ville med att hänga med 6 grabbar som kollar på tippet tillsammans, ensam tjej är inte jätte kul faktiskt och jag tror framförallt inte dom tycker att det är speciellt kul att ha mig där heller. Inte när dom gör sånna saker iaf, var ute med dom för 2-3 helger sen och var på en resaurang/pub här ute och käkade, spelade biljard och umgicks vilket var jätte kul faktiskt. Jag drack alkoholfri öl och hade en rolig helg för en gång skull. Förra helgen var jag hemma hos Noomie och hade det super skoj tillsammans med ALLA vännerna, det blev nästan lite för många när det var så många 17 pers var vi så man hann liksom bara prata med dom som var precis brevid än. Men alla säger alltid det när vi väl ses att det är så tråkigt att vi ses så sellan osv, men känns inte som att faktiskt nån gör nått åt det ändå. Utan alla tycker samma sak men ingen tar tag i det, jag försöker hela tiden känns det som att höra av mig till alla. Men när man inte får nått gensvar tillbaka blir det ganska tråkigt att vara den som alltid hör av sig och FÖRSÖKER hitta på roliga saker man kan göra tillsammans men som slutar med att ingen kan eller har råd med.. Jätte tråkigt faktiskt.

Kanske helt enkelt borde sluta höra av mig och lägga bollen hos dom? Har sagt det till mig själv väldigt många gånger men det blir ändå alltid att jag känner mig så dålig som inte skickar nått eller hör av mig och det slutar med att jag gör det ändå.

Ibland känner jag mig så sjukt "hjälplös" kanske fel typ av uttryck? Jag vill säga eller skrika saker och ting men väljer att vara tyst ändå för att det blir bekvämt så, det blir lättast så. Och jag blir så arg på mig själv ibland att jag gör så, jag borde inte det och jag vill det inte ändå fortsätter jag att göra det, varför? När jag ska jag skita i konsekvenserna av mina handlingar och tänka på mig själv ist och hur jag mår, göra det som blir bäst för mig ist för alla andra. Vill vara stark, vill stå på mig. Det är lätt att säga, för andra ( jag har jätte lätt att tycka för andra också och säga hur jag tycker dom ska göra i olika sitvationen ) men ingen sits är den andra lik och varje människa är unik så ingen kan vara den andra lik heller. Bara för att en person tar något bra kanske en annan som är "lik" den på andra plan eller i sättet inte alls reagerar samma, för alla är vi olika. 

 

En dag ska jag vara stak för mig själv !

Grattis älskling 

 

Många av er som är gravida kanske känner igen sig i detta inlägget, dela gärna med er av era erfarenheter vad gjorde ni? Vad borde man göra, utöver det man redan gjort? Eller ska man lägga energi på att göra nått alls? Tycker det är så viktigt att hålla ihop med sina vänner, men just nu känner jag att mina är så otroligt långt bort. Alla har fullt upp med sitt, vilket är så himla tråkigt och ska vänskapen ta slut bara för man väljer att skaffa barn? Bara för att man är själv i att bestämma sig för det och inga andra i kompisgänget gör det.. Har skrivit ner hur jag känner/ har känt i dessa frågor...

Ibland känner mig sig bara så himla ensam, idag är en sån dag. När jag var mindre var det aldrig några problem med att hitta på saker, det fanns alltid nån att vara med om man bara gick utanför dörren så kunde man leka med nån och ibland kommer jag ihåg då fick man bestämma med vissa flera veckor i för väg att den och den dagen skulle man hitta på något. Man hade liksom aldrig tråkigt, för det fanns alltid nått att göra.

Sen jag blev gravid har jag verkligen känt mig ensam, då man tydligen inte är lika rolig att umgås med längre. Jag vet inte, bara för man inte kan dricka längre kan man inte heller umgås verkar det som att vissa tror? Jag trodde faktiskt inte det skulle vara någon större skillnad, men uppenbarligen hade jag väldigt fel. Och har hört det här av flera andra som fått barn som är i min ålder, att vänner slutar höra av sig i samband med att man blir gravid. Jätte tråkigt tycker jag.

En nära vän till mig fick barn för ca 4 månader sen och jag vet att när hon var gravid så försökt jag alltid höra av mig till henne om vi skulle göra något även om jag kanske visste att hon inte kunde eller att jag skulle troligen få ett nej, så ville jag ändå höra av mig och ge henne chansen att bestämma själv ist för att jag bara skulle ta för givet att nej hon kan inte, för det är inte jätte kul att se sen på insagram eller facebook att alla är med varan av ens kompisar så har man inte ens fått frågan om man vill vara med. Ibland när jag har pratat med vänner och dom ska göra nått har jag ofta fått " kom om du vill, men kanske inte så kul för dig " sånna svar tex, då känner iaf inte jag att man är super välkommen egentligen. Att dom redan har bestämt lite att det inte kommer vara kul för mig att vara med om dom ska träffas och dricka och jag inte kan det. Då sa jag att jag är inte med er för att dricka, varken nu eller innan jag var gravid utan för att umgås så låt det vara upp till mig om jag vill eller inte, för det är just det att inte få frågan om man vill vara med. Sen kanske man inte vill eller inte kan men att man själv ska få avgöra det.

I mitt kompis gäng umgick vi inte jätte mycket om vi inte drack eller skulle göra nått, men man umgicks med vissa i vissa peridoder på dagarna också. Sen vet jag att folk har mycket med sitt eget, man ska hinna träffa killar/tjejer familj, jobba osv på veckorna men hinner inte så mycket och det är såklart att man inte kan umgås hela tiden heller. Men att alltid få vara den som hör av sig på sms eller ringer, att aldrig få frågan om man vill göra nått, det känns faktiskt i hjärtat.

Man behöver inte alltid umgås heller utan att få ett sms som " hej vad gör du, längesen hur är det " typ visar ändå nån stans att ja men hon/han tänker ändå på mig lite och vill veta hur det är och sådär. Sånt tycker jag räcker, så jag har bestämt mig att nästa gång någon i min närhet blir gravid och jag inte är det så ska jag tänka på detta. Man ska ju behandla andra som man själv vill bli behandlad eller hur? Jag tror ingen av mina vänner hade vellat byta faktiskt. Detta kanske dom gör omedvetet? Hmm.. jag vet inte. Jag tycker ändå att jag har sagt detta både 1,2 och 3 gånger till vissa men ändå märker man ingen skillnad, så kanske bara borde släppa det och "gå vidare" skickar ofta sms och fråga vad ska du göra, eller vad gör du osv. Ringer till vissa ibland men det känns som att dom är för "upptagna" med sitt för att ens vilja bry sig. Jag vet inte, känns bara så himla trist att folk man umgåtts med så länge och så mycket helt plötligt aldrig hör av sig längre, aldrig har tid att ses, osv.

"bara" för man är gravid. Saker förändras såklart, men det för ju först när barnet kommit ut som det börjar. Men kanske då man blir "rolig" igen och folk vill ses. Börjar höra av sig igen, jag vet inte känns lite så. Som min nära vän som fick barn, hon var mycket för sig själv innan umgicks inte jätte mycket med oss var ofta hemma och sådär och jag försökte kom igen följ med, vi ska göra det och det osv. Och hon har berättat att hon också kändes sig så här i mellan åt, men att hon redan var lite "längre bort" umgicks inte så ofta med folk och sådär, vilket är tyvärtom från mig som alltid var med folk innan. Och så har det alltid varit därför det kanske känns extra hårt just nu, att vara så ensam. För jag har ALDRIG förut känt att jag inte haft nån riktigt så utan jag har ALLTID förut känt att jag har många runt om mig, rikitgt bra vänner, familj, släkt, pojkvän osv.

Jag var ute kanske 5 gånger i sommras ( inte ute, ute och festa ) utan utanför dörren då min graviditet var så jobbig med illamåendet och allt. Jag kunde knappt göra nått, det var heller ingen som frågade om jag ville göra nått. På min semster jag hade 4 veckor fick jag frågan om att göra nått kanske max 10 gånger ( tror inte ens det var så mycket men ) jag frågade massor av mina vänner vad dom skulle göra, om dom ville göra nått, hitta på nått, åka nån stans osv. Men fick svar som "har inte råd" , " ska göra det och det " osv. Kanske är det omedvetet, dom gör så det vet jag inte. Har frågat min vän om jag var sån, men fick inget riktigt svar. Jag upplevde inte det så, jag upplevde det att jag försökte jag ville visa att jag fanns där när hon hade tid. Och att hon fick välja, kanske misslyckades jag då. Jag vet inte, sanningen är kanske den att jag är så sjukt tråkig så ingen vill umgås med mig. Så kan det ju faktisk vara, men då tycker jag att man rätt och slätt kan säga det och så är det bra med det ist för att isf "låssas" vara kompisar. Ibalnd är det ju så att man tröttnar på varan, man glider ifrån varan, man växer ifrån varan. Kanske helt enkelt är detta en "bra" sak att det visar vilka som verkligen är ens vänner och vill vara ens vänner. Från och med idag, så ska jag nog sluta höra av mig till alla. Jag blir ledsen när jag tom skiver det, det känns jag vet inte. Som att jag tar avstånd, att det är mitt fel då. Men jag smsar ofta mina vänner utan att ens få svar alla gånger haha, ja ni hör ju. Därför har denna gravidetetn varit väldit jobbig jag har känt många gånger att den bara har tagit med sig massa problem och skit att allt skulle vara lättare om jag inte var det. Men idag är jag så glad att dom hjärn spökena är borta, jag längtar så efter mitt barn och jag är så lycklig över att ha en sån underbar pojkvän som jag har och familj och släkt på båda våras sida. Sen när barnet kommer, kommer det vara så mycket annat då kommer livet ta en helt annan vänding och saker som detta kommer vara "småsaker" säkert. Men just nu är det inte det, jag behöver mina vänner. Vid min sida, dom som verkligen är mina vänner. Nu, sen såklart med men framförallt nu.

Detta inlägget blev väldigt personligt men fick skriva av mig en hel del, kan hoppas att några av dom kanske läser detta och inser igen att man inte behöver alkhohol alltid för att umgås ;) och att ett sms ibland hjälper oerhört mycket. Man behöver inte alltid ses heller, för att visa att man bryr sig och finns där. Jag vill inte förlora mina vänner, men vet inte vad mer jag ska göra än det jag gjort. Kanske är sanningen helt eneklt sån att dom inte vill umgås, då kanske man lika bra kan säga det? Hur säger man det, utan att såra nån? Ja det finns nog inget fint sätt att säga det på, utan bara säga det. Sanningen svider men vara alltid längst.

Jag älskar mina vänner och vet nån stans att dom älskar mig och alltid finns där om det skulle vara något, men ibland bara ibland vill man kanske vara den som får ett sms ist för att skickar det. Ibland bara ibland vill man vara den som blir uppringd ist för den som ringer. Ibland, bara ibland vill man vara den som folk fakriskt vill umgås med utan att man själv fått vara den som bestämmer det. Ibland, bara ibland vill man det

Något som jag verkligen stör mig på är bloggare eller tjejer som tror att dom är "jätte kända" och håller på att skriva exempelvis "okej eftersom ni tjatar så mycket så bla bla bla" så har dom inte fått en enda kommentar om just det? Jag blir lite irriterad på sånt faktiskt, inte för att jag är avundsjuk på nått sätt, jätte kul om det går bra men man behöver inte skriva det på ett sånt sätt. "okej eftersom ni tjatar så mycket" när inte någon vad det verkar, gjort det? Utan man kan väl bara skriva ut det om man vill och vill man inte så gör man det inte, utan det där med "eftersom NI tjatar" . Kanske är ensam om detta? Eller finns det nån som känner samma sak? Om någon vet varför folk gör så får ni gärna dela med er, så jag förstår bättre ;) Tills dess får bilden tala sitt tydliga språk.