The truth behind blue eyes

Ibland känner jag mig så sjukt "hjälplös" kanske fel typ av uttryck? Jag vill säga eller skrika saker och ting men väljer att vara tyst ändå för att det blir bekvämt så, det blir lättast så. Och jag blir så arg på mig själv ibland att jag gör så, jag borde inte det och jag vill det inte ändå fortsätter jag att göra det, varför? När jag ska jag skita i konsekvenserna av mina handlingar och tänka på mig själv ist och hur jag mår, göra det som blir bäst för mig ist för alla andra. Vill vara stark, vill stå på mig. Det är lätt att säga, för andra ( jag har jätte lätt att tycka för andra också och säga hur jag tycker dom ska göra i olika sitvationen ) men ingen sits är den andra lik och varje människa är unik så ingen kan vara den andra lik heller. Bara för att en person tar något bra kanske en annan som är "lik" den på andra plan eller i sättet inte alls reagerar samma, för alla är vi olika. 

 

En dag ska jag vara stak för mig själv !