The truth behind blue eyes

Den där känslan man har när man har när man är sådär hopplöst kär , det är den känslan jag behöver nu och den känslan jag vill ha. Att få bli älskad för den man är, få ligga och hålla om den man älskar får dela allting med den man älskar.. det är nog det finaste i hela världen. Jag vill också göra det, vill också känna så ! Få vara lycklig tillsammans med en person som betyder mest i hela världen för mig, en person jag ser upp till och en person som jag älskar! Jag vill känna dom där känslorna vill ha det där som man bara får uppleva då. Men det kanske bara är något jag saknar nu när jag inte har det? Är det alltid så, kommer det alltid att vara så? Klart jag har varit kär och hafft underbara tider tillsammans med personer som då var det bästa i mitt liv, men nu då? va är dom nu? ingenting.. Det är lite konstigt. Nu har jag ingen pojkvän och nu är de det enda jag vill ha, få dela allting med någon som verkligen vill dela allting med mig. När jag hade pojkvän tyckte jag bara att det va jobbigt, fast endå inte :/ men verkligen inte på samma sätt som nu. Man ser inte det man har förens det är försent och borta.. Då hade jag inte brytt mig riktigt om vad som hade hänt, men nu .. nu hade allting varit anorlunda. Det känns som om känslorna hade varit anorlunda nu, så vf just då? varför inte nu? Jag saknar känslan av att få ha någon där, det är det enda jag behöver just nu.. någon att alltid kunna luta sig imot när det är jobbigt, någon att kunna prata med om allt och ingenting.. Ja att få ha någon som finns där och är min :/ <3