Gravidietet = vänner försvinner

Många av er som är gravida kanske känner igen sig i detta inlägget, dela gärna med er av era erfarenheter vad gjorde ni? Vad borde man göra, utöver det man redan gjort? Eller ska man lägga energi på att göra nått alls? Tycker det är så viktigt att hålla ihop med sina vänner, men just nu känner jag att mina är så otroligt långt bort. Alla har fullt upp med sitt, vilket är så himla tråkigt och ska vänskapen ta slut bara för man väljer att skaffa barn? Bara för att man är själv i att bestämma sig för det och inga andra i kompisgänget gör det.. Har skrivit ner hur jag känner/ har känt i dessa frågor...

Ibland känner mig sig bara så himla ensam, idag är en sån dag. När jag var mindre var det aldrig några problem med att hitta på saker, det fanns alltid nån att vara med om man bara gick utanför dörren så kunde man leka med nån och ibland kommer jag ihåg då fick man bestämma med vissa flera veckor i för väg att den och den dagen skulle man hitta på något. Man hade liksom aldrig tråkigt, för det fanns alltid nått att göra.

Sen jag blev gravid har jag verkligen känt mig ensam, då man tydligen inte är lika rolig att umgås med längre. Jag vet inte, bara för man inte kan dricka längre kan man inte heller umgås verkar det som att vissa tror? Jag trodde faktiskt inte det skulle vara någon större skillnad, men uppenbarligen hade jag väldigt fel. Och har hört det här av flera andra som fått barn som är i min ålder, att vänner slutar höra av sig i samband med att man blir gravid. Jätte tråkigt tycker jag.

En nära vän till mig fick barn för ca 4 månader sen och jag vet att när hon var gravid så försökt jag alltid höra av mig till henne om vi skulle göra något även om jag kanske visste att hon inte kunde eller att jag skulle troligen få ett nej, så ville jag ändå höra av mig och ge henne chansen att bestämma själv ist för att jag bara skulle ta för givet att nej hon kan inte, för det är inte jätte kul att se sen på insagram eller facebook att alla är med varan av ens kompisar så har man inte ens fått frågan om man vill vara med. Ibland när jag har pratat med vänner och dom ska göra nått har jag ofta fått " kom om du vill, men kanske inte så kul för dig " sånna svar tex, då känner iaf inte jag att man är super välkommen egentligen. Att dom redan har bestämt lite att det inte kommer vara kul för mig att vara med om dom ska träffas och dricka och jag inte kan det. Då sa jag att jag är inte med er för att dricka, varken nu eller innan jag var gravid utan för att umgås så låt det vara upp till mig om jag vill eller inte, för det är just det att inte få frågan om man vill vara med. Sen kanske man inte vill eller inte kan men att man själv ska få avgöra det.

I mitt kompis gäng umgick vi inte jätte mycket om vi inte drack eller skulle göra nått, men man umgicks med vissa i vissa peridoder på dagarna också. Sen vet jag att folk har mycket med sitt eget, man ska hinna träffa killar/tjejer familj, jobba osv på veckorna men hinner inte så mycket och det är såklart att man inte kan umgås hela tiden heller. Men att alltid få vara den som hör av sig på sms eller ringer, att aldrig få frågan om man vill göra nått, det känns faktiskt i hjärtat.

Man behöver inte alltid umgås heller utan att få ett sms som " hej vad gör du, längesen hur är det " typ visar ändå nån stans att ja men hon/han tänker ändå på mig lite och vill veta hur det är och sådär. Sånt tycker jag räcker, så jag har bestämt mig att nästa gång någon i min närhet blir gravid och jag inte är det så ska jag tänka på detta. Man ska ju behandla andra som man själv vill bli behandlad eller hur? Jag tror ingen av mina vänner hade vellat byta faktiskt. Detta kanske dom gör omedvetet? Hmm.. jag vet inte. Jag tycker ändå att jag har sagt detta både 1,2 och 3 gånger till vissa men ändå märker man ingen skillnad, så kanske bara borde släppa det och "gå vidare" skickar ofta sms och fråga vad ska du göra, eller vad gör du osv. Ringer till vissa ibland men det känns som att dom är för "upptagna" med sitt för att ens vilja bry sig. Jag vet inte, känns bara så himla trist att folk man umgåtts med så länge och så mycket helt plötligt aldrig hör av sig längre, aldrig har tid att ses, osv.

"bara" för man är gravid. Saker förändras såklart, men det för ju först när barnet kommit ut som det börjar. Men kanske då man blir "rolig" igen och folk vill ses. Börjar höra av sig igen, jag vet inte känns lite så. Som min nära vän som fick barn, hon var mycket för sig själv innan umgicks inte jätte mycket med oss var ofta hemma och sådär och jag försökte kom igen följ med, vi ska göra det och det osv. Och hon har berättat att hon också kändes sig så här i mellan åt, men att hon redan var lite "längre bort" umgicks inte så ofta med folk och sådär, vilket är tyvärtom från mig som alltid var med folk innan. Och så har det alltid varit därför det kanske känns extra hårt just nu, att vara så ensam. För jag har ALDRIG förut känt att jag inte haft nån riktigt så utan jag har ALLTID förut känt att jag har många runt om mig, rikitgt bra vänner, familj, släkt, pojkvän osv.

Jag var ute kanske 5 gånger i sommras ( inte ute, ute och festa ) utan utanför dörren då min graviditet var så jobbig med illamåendet och allt. Jag kunde knappt göra nått, det var heller ingen som frågade om jag ville göra nått. På min semster jag hade 4 veckor fick jag frågan om att göra nått kanske max 10 gånger ( tror inte ens det var så mycket men ) jag frågade massor av mina vänner vad dom skulle göra, om dom ville göra nått, hitta på nått, åka nån stans osv. Men fick svar som "har inte råd" , " ska göra det och det " osv. Kanske är det omedvetet, dom gör så det vet jag inte. Har frågat min vän om jag var sån, men fick inget riktigt svar. Jag upplevde inte det så, jag upplevde det att jag försökte jag ville visa att jag fanns där när hon hade tid. Och att hon fick välja, kanske misslyckades jag då. Jag vet inte, sanningen är kanske den att jag är så sjukt tråkig så ingen vill umgås med mig. Så kan det ju faktisk vara, men då tycker jag att man rätt och slätt kan säga det och så är det bra med det ist för att isf "låssas" vara kompisar. Ibalnd är det ju så att man tröttnar på varan, man glider ifrån varan, man växer ifrån varan. Kanske helt enkelt är detta en "bra" sak att det visar vilka som verkligen är ens vänner och vill vara ens vänner. Från och med idag, så ska jag nog sluta höra av mig till alla. Jag blir ledsen när jag tom skiver det, det känns jag vet inte. Som att jag tar avstånd, att det är mitt fel då. Men jag smsar ofta mina vänner utan att ens få svar alla gånger haha, ja ni hör ju. Därför har denna gravidetetn varit väldit jobbig jag har känt många gånger att den bara har tagit med sig massa problem och skit att allt skulle vara lättare om jag inte var det. Men idag är jag så glad att dom hjärn spökena är borta, jag längtar så efter mitt barn och jag är så lycklig över att ha en sån underbar pojkvän som jag har och familj och släkt på båda våras sida. Sen när barnet kommer, kommer det vara så mycket annat då kommer livet ta en helt annan vänding och saker som detta kommer vara "småsaker" säkert. Men just nu är det inte det, jag behöver mina vänner. Vid min sida, dom som verkligen är mina vänner. Nu, sen såklart med men framförallt nu.

Detta inlägget blev väldigt personligt men fick skriva av mig en hel del, kan hoppas att några av dom kanske läser detta och inser igen att man inte behöver alkhohol alltid för att umgås ;) och att ett sms ibland hjälper oerhört mycket. Man behöver inte alltid ses heller, för att visa att man bryr sig och finns där. Jag vill inte förlora mina vänner, men vet inte vad mer jag ska göra än det jag gjort. Kanske är sanningen helt eneklt sån att dom inte vill umgås, då kanske man lika bra kan säga det? Hur säger man det, utan att såra nån? Ja det finns nog inget fint sätt att säga det på, utan bara säga det. Sanningen svider men vara alltid längst.

Jag älskar mina vänner och vet nån stans att dom älskar mig och alltid finns där om det skulle vara något, men ibland bara ibland vill man kanske vara den som får ett sms ist för att skickar det. Ibland bara ibland vill man vara den som blir uppringd ist för den som ringer. Ibland, bara ibland vill man vara den som folk fakriskt vill umgås med utan att man själv fått vara den som bestämmer det. Ibland, bara ibland vill man det

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback