The truth behind blue eyes

Skrev ju innan att jag inte mådde bra och därför inte ville blogga och det gör jag fortfarande inte. Helst hade jag velat skriva av mig, denna bloggen har jag för min egen skull för att kunna kolla tillbaka på sen. En plats där jag kan spara mina tankar, bilder, minnen, funderingar och sen om ett år gå tillbaka och läsa om och titta på. Ville som sagt börja blogga så fort jag fick reda på att jag var gravid för att kunna göra tex vecka för vecka och gemföra sen, det ångrar jag lite nu. Men just då var det inte "offentligt" att jag var gravid därför valde jag att inte börja skriva om det. Ville hålla det hemligt tills jag visste att allt var bra med bebis, ibland kunde jag även känna lite " är jag verkligen mogen för detta " känslor osv men någon stans visste jag att valet var självklart ifrån min sida och att jag aldrig skulle kunna leva med mig själv om jag tog bort barnet. Idag är jag glad över att dom hjärnspökena försvann ganska så snabbt, för jag hade ångrat mig hela livet tror jag. Även om min graviditet varit otroligt jobbig så vet jag att det kommer vara värt det, snart har jag min bebis här. 

 

Har pratat med en kompis som berättade om en som var på rutin ultraljud i vecka 38 och såg att bebis inte levde mer, jag ryser när jag tänker på det. Tänkt om det skulle hända mig, jag har föreställt mig allt med min bebis och tagit mycket väldigt självklart som man gör. Skulle man gå runt och tänka på allt som kunde/kan hända hade man blivit galen tror jag. Man tar lite för givet att allt ska gå bra och att barnet ska vara friskt osv kanske det inte alls är, vad gör man då? Hur tar man sig vidare då? Klart man älskar sitt barn oavsett vad, hur det ser ut, vilket kön eller skada det har. Man kan bara önska och hoppas att allt kommer gå bra och att bebis är frisk, hel och fin. Men ibland skrämmer dom tankarna mig, vet att jag inte borde tänka så men kan inte låta bli.