The truth behind blue eyes

Vet inte riktigt vad jag ska skriva? Har ganska mycket inom mig men ingenting som jag egentligen vill ta upp här? Hmm, känner både besvikelse, hat och kärlek på samma gång utan att riktigt veta till vad eller vem. Det är verkligen jobbigt, för samtidigt som jag är glad och lycklig kan jag lika snabbt igen bli depprimerad och bara vilja gå under jorden. Men jag har bestämmt mig för så längsen att aldrig ge upp hur svårt det än är och blir så ska jag aldrig ge upp. Därför står jag rakt änn idag och håller mitt huvud högt, önskar bara att det va lika lätt som när man sa det...